Till minne av Moses: ”Vi gör sönder barnen”

Vad händer med de barn som inte passar in i skolsystemet? Moses var ett av dem. Han sökte vägar att avsluta sitt liv. Det var först när han drabbades av cancer som han blev sedd.  

Om så regnet piskar hårt och kallt i backen eller snön yr ner från hustaken tar sig människor till det vindlande antikvariatet i Umeå. Sveriges mest levande bokkafé. I stadgarna står det att Pilgatan ska vara en korsväg mellan boken, ordet, författaren och läsaren. Makarna Annika Edlund och Janne Carlsson håller i trådarna med en outsinlig energi, vecka efter vecka, året om. En barnboksbibliotekarie och en industriarbetare. Kanske är det bredden som gör att stolarna fylls och människor i alla åldrar, med olika klassbakgrund och från olika kulturer, män liksom kvinnor, hittar hit. Inne på Volvo lastvagnar
i Umeå hyschade männen i fabriken sin gamle fackordförande Janne Carlsson en gång. De stod och monterade vid sin lina och lyssnade samtidigt på en bok. De ville inte bli störda. När Janne frågade om de skulle anordna en bokcirkel efteråt fnyste de åt honom, som om det vore det larvigaste de hört. 

”Vi lyssnar, det räcker.” 

Den 4 februari i fjol, en tisdag, timmarna efter massakern på Campus Risbergska, då autistiske enstöringen Rickard Andersson mördar tio människor innan han skjuter ihjäl sig själv i ett klassrum, ska jag prata om svensk skolmiljö utifrån min bok Flickan i korridoren just på Pilgatan. Det tar emot. Jag biter ihop. Och gör det. Karolina måste få höras. Hon har något att lära vuxenvärlden, en flicka som vid tolv års ålder inte orkade mer. Strax innan en idrottslektion avvek hon från skolan och avslutade sitt liv. They told me to find out why I hurt. I know too well. I hurt because of me and school, hade hon skrivit i självmordsbrevet som polisen fann på henne. Just den här kvällen är många i publiken från skolans värld. Det är gamla rektorer, politiker, specialpedagoger, nyutbildade lärare och studenter. En av de sista att räcka upp handen innan vi avrundar kvällen presenterar sig som skolkurator och säger med låg röst:

– Det finns pojkar också. Pojken i korridoren.

Augusti, 2021

”Jag ska bara byta position.”

”Du kommer att höra mig.”

”Du kommer att fortsätta höra mig.”

Vid midnatt när de fick ha havet för sig själva lutade mamma Malin sin son Moses ner i vattnet så han fick bli tyngdlös en stund under stjärnorna. Vätska fyllde nu hela kroppen och tumören tänjde ut magen. Augusti gissade läkarna. Till hösten, sa Moses bestämt.

”Mamma, jag lever till hösten.” 

Han samlade familjen. I pappas hus vid havet skulle de bo den sista tiden, pappas nya familj, bonusmamma, bonussyskon, bror och syster och mamma och pappa. Tillsammans. För sina sparpengar köpte han en jacuzzi till trädgården så att de kunde bada varmt utomhus allesammans, tillsammans.

”Och så var det vindruvorna.” 

Söta goda vindruvor, utan kärnor. Fruktfat att äta av i bubbelpoolen.

– Han skapade ett sommarläger för oss. Paradiset på jorden. Jag vet inte varför jag berättar det här för dig. Är det för mycket? Men det var så det var. Han pratade ingenting om att han skulle dö. Noll. Fokus var att vi skulle ha det bra. Det var hans beslut. Han blev en livsnjutare.

Om barnens arbetsplats, som de till skillnad från vuxna inte kan säga upp sig ifrån, gör dem sjuka, om arbetsmiljön i skolan inte fungerar för dem – vad händer då?

Malin Magnusson har jobbat som skolkurator i mer än 17 år. Just nu som ambulerande på flera olika skolor i Umeå. Hon har inte klarat av att läsa Flickan i korridoren. Men bara av baksidestexten och inbjudan till Pilgatan förstod hon att det fanns beröringspunkter, säger hon. Så mycket är likt. Moses skolgång blev inte bra. Han passade inte in i svensk skola såsom den efter alla reformer har blivit. För att stå ut stängde han ner sig själv. Flera år innan Moses fick sin cancerdiagnos hittade Malin i hans dator hur han sökt på metoder för att ta sitt liv. 

– De sista två åren med cancer var de lyckligaste. Han fick vara Moses. Äntligen. Men ska det behövas cancer?

I Sverige har vi skolplikt, påminner Malin Magnusson. I tio år måste barnen vara där. Det är obligatoriskt. Inte valfritt. Ett helt decennium, under människans mest formbara år. Efter mötet på Pilgatan fortsätter vi samtalet, Moses mamma och jag. Berättelsen om Moses har ingen bestämd form, följer inget förutsägbart narrativ, är bara en historia om ett alldeles för kort liv, och om en pojke som blev lycklig först när han fick diagnosen cancer. 

Malin Magnusson vill liksom jag borra i det. Sveriges senaste suicidstatistik, som presenterades i höstas, visade på ett dystert rekordår. 16 barn under 15 år tog sina liv. Ändå talas det tyst om det. Autism visar sig också i statistiken öka självmorden trettonfalt. Inte heller det når ut eller får fäste. Vad är det i vårt samhälle som gör att fysisk sjukdom renderar resurser i skolan och gör vardagen dräglig för barnen, medan det psykiska, som i värsta fall kan sluta lika illa, närmast behandlas som hittepå? 

Malin är trött på skoldebatten som rasar med allehanda quick fix-lösningar som inte gör det ett dugg bättre för barnen. Många gånger har hon i egenskap av skolkurator suttit i klassrummen och observerat varför det inte funkar för så många barn. När hon sitter där och försöker komma med en lösning känner hon bara sorg och vanmakt. Moses hade en skörhet i sig som gjorde den stökiga skolmiljön olidlig. Han visade det inte genom att agera ut. Han tystnade och gick in i sin egen värld, till slut onåbar för människor omkring sig. I dag skyller okunniga vuxna på datorspel och skärmar. Allt är skärmarnas fel. Men om barnens arbetsplats, som de till skillnad från vuxna inte kan säga upp sig ifrån, gör dem sjuka, om arbetsmiljön i skolan inte fungerar för dem – vad händer då? frågar sig Malin, som idag kan ångra att hon inte tidigare förstod hur dåligt Moses mådde av miljön.

– På utvecklingssamtal fick han ofta misslyckandet i knäet, ovanpå hur han redan mådde. Han fick höra att det var hans fel. Att han inte ansträngde sig tillräckligt, när han i själva verket slog knut på sig för att klara av att ens vara där.

Det var som att det lilla livet med Moses blev jättestort.

Till slut fanns ingenting av gamla Moses kvar.

– Moses som under sin första barndomstid var så levnadsglad och kreativ. En fantastisk personlighet och livskonstnär som blev manglad av ett skolsystem som han inte orkade med.

Autismdiagnosen ledde inte till någon förbättring i form av en lugnare och mer strukturerad skolgång i mindre grupp. Först när han fick diagnosen cancer trollades resurser fram. Moses blev sig själv. Det lyste om honom, berättar Malin. Han orkade göra saker igen. Sakta kröp han ur sitt skal. ”Mamma, jag är lycklig nu”, sa Moses ögon, minns Malin, som inte kan släppa frågan:

Ska det behövas cancer?

Dagen då läkarna gav det krassa beskedet att inget längre fanns att göra. Att cancern kommit tillbaka, och Moses inte hade långt kvar att leva, tänkte Malin att de inte ens skulle klara sig igenom eftermiddagen. Hon såg framför sig hur de skulle ligga på hotellrummet i en stad som inte var deras och gråta och skrika in i kudden. Men Moses föreslog:

”Kom, så går vi ner till dammen och matar duvorna.”

De gick förbi ett bageri i Uppsala och köpte bröd. Malin visar foton på sonen med duvor på armarna och duvor som en plym kring honom. Hemma i Umeå igen kunde han kolla hur länge som helst på en skata som badade i en vattenpöl utanför köksfönstret och tycka att det var jättekul. Eller: ”Ser du mannen där? Vad roligt han går.” 

– Det var som att det lilla livet med Moses blev jättestort.

Han skrattade igen. Åt de små tingen.

Katten följde Moses från rum till rum. En svart oriental som han bar under sin huvtröja när han tappat allt hår. När han la sig på kökssoffan var katten envis och skulle ligga på honom, trots att Moses var så mager att det inte fanns någon plats. Men på hans smala kropp balanserade katten och la sig tillrätta. Ibland somnade de tillsammans på kökssoffan. 

Sedan vaknade Moses och de åt rostbröd. 

– Kontrasten från den nedstängda och förtvivlade Moses som inte orkade någonting efter skolan till den här otroliga människan som äntligen fick vara sig själv. Det var som att få tillbaka honom efter att han manglats igenom vårt skitskolsystem i så många år. Som kurator i skolans värld får jag väl inte säga så. Men det är så jag känner. Vi gör sönder barnen.

Som skolkurator träffar hon regelbundet barn som Moses, som har stängt ner sig själva.

– Moses lärde mig hur det var för honom. Men framför allt hur det skulle kunna vara. Det gör ont att vara en del av ett system som gör så här mot barnen. 

Panna mot panna försvann Moses den 2 oktober 2021, 20 dagar före sin 18-årsdag, till följd av cancer i binjuren. Men Malin är förvissad. Hon känner honom. Ibland händer det till och med att hon ser honom, säger hon. Då talar hon in meddelanden på telefonen till mig. Moses är så starkt där i sin förunderliga närvaro. Hans allra största styrka. Att vara i detaljen. Så exakt bara här och nu. 

– Världen är en fattigare plats utan människor som Moses, säger Malin. 

Läs fler artiklar av Elinor Torp:

”Alla borde ha en Stefan på sin skola”

Rickard, vad ville du mig?