”Det pliktskyldiga klär inte Margaret Atwood”

Från den vilda uppväxten i Ontario till ett liv på världens litteraturscener. Den ständigt Nobelpristippade Margaret Atwoods nya memoar Livsboken är rik på stoff, men stundvis rätt torftig.

Livsboken: ett slags memoarer
Memoar
Författare: Margaret Atwood
Översättning: Inger Johansson och
Annika H. Löfvendahl
Förlag: Norstedts
600 sidor

Jag brukar tänka på Margaret Atwoods författarskap som uppdelat i två. Å ena sidan har vi den Atwood som hör till den anglosaxiska samtidslitteraturens allra främsta, med omistliga romaner som Upp till ytan, Kattöga, Tjänarinnans berättelse och Alias Grace. Å den andra har vi en författare som i något för många romaner de senaste decennierna – ja, jag syftar främst på den stadigt urspårande MaddAddam-trilogin – har tagit ut en kurs som kastar långa skuggor över hela författarskapet. 

Egentligen är det ingen skarp kronologisk gräns det handlar om – även om man skulle kunna tala om ett före och efter Den blinde mördaren från 2000 – för det har kommit pärlor sedan dess; Penelopiaden och Den frystorkade brudgummen är två exempel. Men, Margaret Atwood har blivit mer lekfull i sitt författarskap med åren. Det unnar man henne givetvis, men för verkens kvalitet har det sannerligen inte gjort något gott. Därför är jag både nyfiken och lätt skeptisk när jag tar mig an hennes memoarer, bjässen Livsboken på 600 sidor.

Så, vilken Atwood är det som framträder här: den mörkrets mästarinna som rättmätigt blivit ständigt Nobelpristippad eller den som i sin sci-fi-dystopi förlorat sig i en cirkus av gröna hoppande kaniner och blå självlysande penisar? Kanske båda. Men mer korrekt: ingen av dem.

Det ska sägas direkt: Livsboken är för lång och omständlig. Margaret Atwood, som börjar med att berätta sina föräldrars bakgrundshistorier och slutar i ett tidigt 2020-tal märkt av pandemin, snöar in på detaljer och anekdoter utan att riktigt lyfta blicken. Det är svårt att se skogen för alla träd. Paradoxalt nog är det ändå just anekdoter som lyfter den här boken, inte minst när de är lite mörka eller bisarra, som den om när katten Perky bidrog till en tebjudning med ”en liten välslipad död mus, och när ingen såg på lade hon den bland de fyllda dadlar som gästerna bjöds på. ( … ) In i en mun stoppades musen. Och ut kom den igen. Skrik. Uppståndelse. Dramatik. Intelligent katt.”

I passager som denna är Atwood i sitt esse. Skarp, mörkt humoristisk. Däremellan är prosan förvånande torftig. För det måste jag ändå tillstå, att oavsett vilken Atwood vi pratar om så genomsyras alla hennes romaner av ett livfullt språk och en suggestiv prosa. I Livsboken saknas ofta denna espri, kanske som en konsekvens av plikten att redovisa. Det är begripligt i genren, memoarer är trots allt något annat än fiktion och det är ett långt liv som sätts under lupp här, men det pliktskyldiga klär inte Atwood. Förresten är det ändå omöjligt att skriva ett liv i sin sanna helhet – man kan lika gärna gestalta! Och det borde Margaret Atwood ha gjort.

Det finns så mycket stoff här. Den kringresande barndomen med entomolog-pappan vars arbete ledde familjen ut i den kanadensiska vildmarken varje sommar (himmel, vad många hus hennes pappa byggde!), tillvaron med den stora kärleken Graeme Gibson (och alla snubbar före honom) och, inte minst, vägen till och genom ett författarskap som oaktat allt annat resulterat i moderna klassiker med alla förutsättningar att leva länge. Greppet att låta Livsboken följa författarskapet är en av dess stora förtjänster. 

Här låter Atwood konsekvent bakgrundshistorier till vissa romaner ta plats, som till exempel den alldeles verkliga utsatthet bland skolkompisar som gav upphov till ett av de stora mästerverken, Kattöga från 1988. Ur den plågsamma insikten om utstuderad elakhet hos människor man trodde var vänner kommer en skadad tillit och misstänksamhet, och det får konsekvenser: ”Man kanske blir detektiv. Eller själv blir förövare/bedragare. Eller en blandning av båda: man kanske blir författare.”

Genom att knyta liv så tätt inpå litteratur bryter Atwood, medvetet eller ej, mot det lite halvtrista tabu mot biografiska läsningar av skönlitteratur. Det är uppfriskande och därmed är Livsboken också – säkerligen – en guldgruva för riktigt inbitna Atwood-heads. Själv återvänder jag nog hellre till hennes bästa romaner.

Läs mer:

Biblioteksakuten: ”Oerhört irriterande!”

Så hålls kulturen levande i landet