Nina Lykke: ”17 maj är ett helt maskineri”

Nina Lykke om Norges omhuldade nationaldag, svindyra folkdräkter och sin halvneurotiska läggning.  

”Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag traditioner. Ni svenskar har midsommar. Vi har 17 maj. Det är en institution, ett helt maskineri med barnparader och bunader (folkdräkter). Och man vet inte riktigt varför vi gör det, det bara sker år efter år. Jag gillar det. Men mina döttrar har bunad och det har jag aldrig riktigt förstått mig på. 

Jag kommer från en vänsterradikal familj som sett ner på traditioner, inklusive bunad. Det är dyrt, runt 60 000 norska kronor för en dräkt och du bär den högst två, kanske tre gånger per år, på dop, bröllop och 17 maj. Det är fint på andra, men jag har aldrig känt mig lockad. Det har med min personlighet att göra. Jag är inte bra på att piffa till mig. Om jag hade ansträngt mig lite mer för att se fin ut, vilket jag egentligen tycker är trevligt att man gör, så skulle jag kanske haft bunad. Jag använder min radikala familj som en undanflykt. Jag är bara lat. Om jag blir bjuden på en traditionell 17 maj-frukost så går jag förstås, men jag tycker inte om att vistas bland mycket folk. Jag är oftast hemma och betraktar det som händer där ute i världen. Det är lite märkligt halvneurotiskt.

En 17 maj var jag i och för sig bjuden på en fin tillställning i Oslo eftersom jag hade vunnit ett pris. Vi hade utsikt över slottet, tittade på barnparaden och skålade i champagne. Då tänkte jag att det här kan jag vänja mig vid. Men mitt roligaste minne är från när jag var 16. Jag hade tältat med mina vänner på en ö i Oslofjorden, vi tog båten hem till staden och gick runt i folkvimlet i pyjamas bland alla uppklädda människor.

Jag skrev om 17 maj i min första roman Oppløsningstendenser. Där känner sig en kvinna väldigt utanför när hon ser alla som firar. Det är en sådan familjedag. I arbetet med Var är de vuxna? har jag pratat med många som har erfarenhet av att deras vuxna barn brutit kontakten med dem. Jag har velat skriva om det fenomenet i 20 år. Hade 17 maj varit med i handlingen skulle den varit betydelsefull för huvudpersonen Ida eftersom hon är avskuren från sin familj. Hennes son har brutit kontakten. Jag har även vänner som drabbats. Vi har suttit i timmar och pratat. De förlorar även kontakten med barnbarnen. Det är en väldigt stor sorg. Sedan boken kom ut här i Norge har jag fått mängder av meddelanden från folk som känt igen sig. Det är fint.”

Berättat för Elina Haimi.

Läs mer:

16 böcker vi ser fram emot i vår

Niels Fredrik Dahl om föräldrarna och romansuccén ”Fars rygg”